Den nya tidens arbetsgivare

Det har tagit mer än 40 år av långsam anpassning, men nu börjar det verkligen synas. De gamla översittarfasoner som härjade vilt på den privata arbetsmarknaden fram till mitten av 60-talet med SAF som hejarklack har nu anammats av den offentliga sektorn. Allt som oftast hör och ser man Arbetsgivarverket slå sig för bröstet och tala om "förnyelsen av arbetslivet". En förnyelse som till stora delar består av av försök att montera ner de anställningsvillkor som statligt anställda fått kämpa sig till med fackliga åtgärder. Det är en skrämmande utveckling.

På Försäkringskassan verkar man tro att alla regler och avtal redan är avskaffade. Moral kan man knappt stava till och personalhanteringen börjar likna en kvarleva från statartiden. Offret till produktionstemplets altare är så viktigt att man inte ens klarar att tänka klart längre. Sunt förnuft, empati och rättssäkerhet gäller antagligen inte internt i organisationen. Jag hörde från en kompis kompis kompis om en anställd som varslades för över en månad sedan om nya arbetsuppgifter. Den 18 maj skulle hon övergå till andra arbetsuppgifter, oklart på vilken ort. Idag skriver vi den 27 maj och hon vet fortfarande inte var hon skall jobba, med vad och vem som skall stå för hennes lön. När man frågar efter svar kan ingen ge några. Ingen, ingen i hela organisationen kan ge något svar, men beslut är fattat........ skall det va´så?

En annan kompis kom hastigt och lustigt på att han ville ha EN oplanerad semesterdag i juni. Svar från chefen: Nej, sommarsemestern är redan planerad och klar! Flexibelt ledarskap?

En tredje ville ha ledigt för enskild angelägenhet på grund av att hennes gamla mamma blivit sjuk. En ledighet som enligt praxis alltid beviljats. Chefens godtyckliga svar: Nej, sånt får man inte ledigt för, du får ta semester! Inkompetent ledarskap?

På min arbetsenhet försöker ledningen trolla med knäna. Trots att man erkänner att alla har rätt till sammanhängande ledighet under sommarmånaderna kräver man att produktionen skall vara på samma nivå vecka ut och vecka in hela året. När man äntligen insett att det är en matematisk omöjlighet hittar men den fiffiga lösningen: Övertid innan semestern. Helt plötsligt finns det pengar till övertid, men inte till personal. Man har knappt råd med dasspapper, men övertid, jodå......... Intelligent ledarskap?

Mitt i allt detta översvämmas kassan av nya yngre anställda med en besvärande historielöshet. Självklart är det bra om man trivs på jobbet, men det är viktigt att kunskapen om arbetslivets villkor och historisk kamp för arbetsmiljö, löner och inflytande förmedlas vidare. Personligen tycker jag att det är beklämmande att vi anställda skäller på varandra här på min blogg. Det är bättre om vi tillsammans, både här och på arbetsplatsen arbetar för allas gemensamma utveckling. Det tjänar både vi, kassan och allmänheten på.

Ett allt för tydligt exempel på total historielöshet handlar om lönerna. Någon höjde indignerat på ögonbrynet och frågade: Menar du att arbetsgivaren skall betala för inflationen? Ja, det är väl självklart, vem annars? Inflation har alltid varit lönedrivande och när inflationen ökar går priserna upp, så även priset på arbetskraft. Svårare än så behöver man inte göra det hela. Solidarisk lönepolitik, har varit och är fortfarande en av hörnstenarna i de fackliga organisationernas utgångspunkter. Men det innebär inte att alla skall ha samma lön. Det innebär däremot att alla kronor och ören inte nödvändigtvis behöver tillfalla de mest bredkäftade.
För den som är intresserad finns många skrifter om lönepolitik och lönebildning både ur historiskt och nulägesperspektiv. Jag har dock inte sett någon som förespråkar en sådan lönesegregation som vissa ger uttryck för här på bloggen.

Observer

En herrelös ångvält på rymmen...

Tänk vad lönefrågan kan engagera! Allt från faktiskt missnöjda (som oftast inte alls gör ett dåligt jobb) till andra som "rider" på vågen (och förmodligen skulle sälja sitt eget barn om det behövdes) och till och med är stolta att få lönelyft på andras bekostnad. Jojo, man kan ju undra vem f-n som skall tas i örat!

Den nya Försäkringskassan har nu haft 2 ½ år på sig att börja fungera, men gör den det? För den som är historielös i frågan kan en liten resumé vara på sin plats.

Man kan väl lägga vilka aspekter man vill på den "gamla" organisationen, dvs den vi hade innan förstatligandet. Visst fanns det brister, och visst fanns det rationaliseringsutrymme, det gör det alltid. Men organisationen fungerade trots allt, och den flexibilitet som fanns i de gamla länsorganisationerna möjliggjorde ett effektiv användande av personalen och dess kompetens. På den tiden var breddkompetens ett självklart ord för flertalet anställda. Sen gick det fort.
Koncentration och specialisering var modeorden för året. Försäkringskassan styckades upp som en gällen ko. Ärendeslagen skulle koncentreras till ett fåtal orter i landet. Må dock vara att det även fortsatt blev en j-la massa kontor, men det beror mest på att det faktiskt finns många ärendeslag som hanteras av kassan. Konsekvenser? En mastodontomflyttning av personal runt hela landet, och en utarmning av kompetens som vi aldrig skådad i kassans historia (trots alla duktiga nya medarbetare). Och kundmötet? Jodå, telefonikundtjänst och ett antal besökskundtjänster skulle greja den biffen. När väl kundserviceorganisationen satt sig kommer nästa propå; vi lägger ner våra kundexpeditioner och startar om tillsammans med andra myndigheter. Den som tror att den förvandlingen kommer att gå smärtfritt lär nog bli besviken. Och gammal, beprövad kompetens, vad blir den värd? Ingen vet.

Och vad händer nu? Innan vår organisation ens torkat på papperet skall den förändras igen. Det visar sig nämligen ( vilket många sa från början) att det blev alldeles för tungrott. Det går inte att snabbt kasta om resurser dit dom behövs, bl a beroende på att breddkompetens idag saknas i organisationen, eller att anställda sitter på fel ställe i landet. Så nu satsar vi på breddkompetens igen......
Det är lite grand som att när man äntligen fått oss att göra vågen, så startas fläkten från andra hållet istället. Jag tycker inte att det är särkilt märkligt att fler och fler arbetsmiljöundersökningar visar på ett oroande resultat. Det är däremot ganska oroande. Precis som det faktum att våra kära folkvalda politiker inte har något grepp om utvecklingen. Det är också oroande att vi förmodligen skriver även nästa kapitel i Försäkringskassans historia utan något som helst inflytande på hur organisationen skall se ut. MBL har tydligen upphört att gälla, uppenbarligen med fackets goda minne.

Jag har hittills varit mycket försiktig med att kritisera de fackliga organisationerna. Men varefter tiden går och man ser mindre och mindre resultat av fackligt inflytande måste man fråga sig; vad får jag egentligen ut av fackföreningsavgiften? Är facket numera så stagnerat att det helt enkelt blivit en del av administrationen?

Observer