Vem älskar ruttna morötter???

Så var det dags igen.

Den årliga lönekarusellen har startat och snart är det dags för det lönesättande samtalet. Min chef sitter med allehanda produktionsstatistik och spelar en av huvudrollerna i ett av lönepolitikens värsta pajasspel. Och vi anställda sitter snällt som lydiga hundar, nickar instämmande till chefens bedömning, men har ingen aning om det taskspel som varit/väntar innan bedömningen omvandlas till kronor och ören. I min mening oftast ören. Det har aldrig funnits något inom kassavärlden som slukat så mycket energi, irritation och arbete som lönerörelsen, och i gengäld gett så lite utfall som motvikt och belöning. Detta gäller säkert även för staten i övrigt. Vad kan det bero på?

I vårt löneavtal RALS, står att läsa:
"En arbetstagares lön ska bestämmas utifrån sakliga grunder såsom ansvar, arbetsuppgifternas svårighetsgrad och övriga krav som är förenade med arbetsuppgifterna, samt arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen. Lönerna ska vara individuellt bestämda, om inte arbetsgivaren och den lokala arbetstagarorganisationen funnit skäl att överenskomma om annat för vissa grupper. En väl utvecklad lönesättning som utgår från sakliga grunder är betydelsefull för en ändamålsenlig differentiering av lönerna."

Arbetsuppgifternas svårighetsgrad definieras genom BESTA-koden, ett gemensamt värderingsssystem för alla statligt anställda. Här mäts bl a olika arbetsuppgifters grad av egenansvar och grupperas i olika koder. Problemet med detta system är att det är oerhört trubbigt och att förändringar i yrkesroller och arbetsuppgifter inte får genomslag i BESTA-systemet tillräckligt snabbt. Eftersom alla myndigheters arbetsuppgifter jämförs med varandra, tar det tid att bli överens. Alla värnar ju om sitt. Det kan ta upp till tio år(!) innan man ser något resultat av detta i sitt lönekuvert.

När det gäller den andra delen i bedömningen, arbetstagarens skicklighet och resultat i förhållande till verksamhetsmålen är situationen närmast skrattretande. Arbetsgivaren omger sig med en ofantlig mängd statistik, men trots detta är jämförelser mellan individer inget annat än personligt tyckande från chefen. Min vän från landet, som för övrigt ringer regelbundet, rapporterade igår om läget på statistikfronten.

Så här illa är det:
Inom vissa kassor är handläggaren reducerad till ett nummer, naturligtvis anonymt. Varje eller varannan vecka presenteras det enskilda produktionsresultatet vid arbetsgruppsmöten. Eftersom det hela är anonymt vet ingen, utom individen själv, vem som står för vilket resultat.
Jag förstår inte nyttan med detta. För att det skall fungera som morot behövs väl en öppenhet i vem eller vilka som är duktigare än andra? Om någon presterar anmärkningsvärt mycket mer borde väl andra få ta del av yrkeshemligheten? Hur bär han/hon sig åt? Men icke....
Ytterligare en miss med all statistik är att man bara mäter vissa delar av arbetsinnehållet. Ofta handlar det om att mäta antalet avslutade ärenden i ett pinnsystem. Men allt sidoarbete lämnar man därhän. Ett sidoarbete som tidvis upptar halva arbetstiden, men som man inte får räkna med. Snacka om att skapa frustration. Och hur kan det komma sig att vissa handläggare ligger skyhögt i produktion i förhållande till de övriga? Om dom inte har hittat något knep för att snabba upp handläggningen (vilket dom i så fall borde dela med sig av) finns bara ett svar: Dom väljer och vrakar i ärendena, plockar ut de enkla och snabba och gör inte något som inte ger en pinne i statistiken.
Är det en sådan laganda Försäkringskassan är betjänt av?

Det retar mig också att Försäkringskassan, trots 3 år av överstatlighet och riksgemensam organisation, ännu inte lyckats med att skapa enhetliga och gemensamma statistik- och uppföljningssystem. Fortfarande i nådens år 2009 sitter de olika försäkringskontoren och ringer runt till varandra och undrar vilka uppföljningssystem de använder. Om detta är ägnat att skapa förtroende för lönesättningsmodellen betackar jag mig. Det vore ju kul om man åtminstone mätte samma saker.....

Tyvärr har individuell lönesättning blivit ett självändamål. Trots att det aldrig har presenterats någon vetenskaplig forskning för att individuell lönesättning skulle vara bra för produktiviteten i en organisation framhärdar arbetsgivaren (läs arbetsgivarverket) i den missuppfattningen. Tvärtom finns det forskning som bevisar motsatsen, men den är ju inte lika intressant. Hur kan man förklara att två arbetstagare, arbetandes sida vid sida med exakt samma kvalifikationer och resultat till varje pris måste skiljas åt i lönesättningen, om så bara med enstaka kronor? Löjligt!

Jag vet också, vilket inte många andra utanför chefskollektivet gör, att kassaledningen vid åtminstone ett lönerevisionstillfälle på senare år helt plötsligt lade allt värderingsarbete åt sidan, inklusive genomförda löneamtal och värdering av närmaste chef. Istället bestämde man sig plötsligt för att nu jävlar skall här ske lönespridning! Man tog fram ett statistikprogram, fördelade hela lönepotten efter en önskad skala och la ut pengarna. Inte många kände igen sig i detta, och de chefer som hade synpunkter lade man munkavle på. Och facket? Ja, dom vet fortfarande inget. Men detta kan säkert fru Ritter berätta mer om....

Ser på Tok-Fia att vi nu fått en ny frälsare i Anna Jönsson, som åker land och rike runt och för pseudo-resonemang med mellancheferna. Deras slutsats? Jo, det skall skapas en balans mellan mjuka och hårda värden. En balans som tillför "en gnutta arbetsglädje". Snacka om slag i ansiktet på oss övriga anställda! Men så mycket kan jag säga: Den gnuttan av arbetsgläjde lär i alla fall för min del inte infinna sig under lönearbetet. Den moroten duger inte heller.......

Observer

Ett isflak på drift

Snart har alla råttorna lämnat skeppet. Kvar finns en besättning som sitter utlämnade på ett drivande isflak. Ett isflak som sakta blir mindre och mindre.

Ja, så kan man beskriva situationen inom Försäkringskassan. Alla frågar sig vad som gick fel, ingen har några bra svar. Ser nu på Tok-Fia att även erkända forskare från Institutet för liv och arbete dömer ut den strategi man valde för att förändra Försäkringskassan. Deras lösning på problemet är dock alldeles för tam och lättvindig för att lyckas.

Jag citerar från Tok-Fia:" Däremot kan man backa lite i processen som ett sätt att styra, underhålla och få feedback i det fortsatta förändringsarbetet. Försäkringskassan skulle till exempel kunna utnyttja sina väl upparbetade kanaler för utbildning och lägga in förändringskunskap på schemat."

En något naiv lösning för att komma från en forskare som i åratal arbetat med förändrings- och utvecklingsarbete.

Det förlösande ordet är delaktighet. Den skulle ha funnits från början, men när den lyser med sin frånvaro blir resultaten därefter. Förtroende och tillit till kassans ledning är inget man kan beordra, även om man till och med försöker använda lönepolitiken som instrument för detta. Förtroende och tillit förtjänar man genom att skapa delaktighet, inflytande och insyn i föränd-ringsprocessen.

Någon frågade här på bloggen om vad jag, Observer, tycker att man skall göra för förbättra läget. Ärligt talat så vet jag inte. Det går ju inte att vrida klockan tillbaka, hur mycket man än vill. Nu står vi här med en organisation som många anställda inte känner vare sig delaktighet i eller förståelse för. Rationaliseringvinsterna uteblev, vi fjärmade oss ytterligare från det folk vi är satta att betjäna och ingen vill ta ansvaret för misslyckandet. Att nu komma med snack om delaktighet är väl nästan ett slag i ansiktet. Vill man att den här organisationen skall fungera finns bara en lösning, nämligen mer resurser. Det löser dock inte alla problem.

Försäkringshantering och utbetalningar kommer säkert att fungera, men dålig arbetsmiljö och brist på inflytande skapar en oattraktiv arbetsplats med personalflykt. Men det kommer säkert att sluta som så många gånger förr. Den plikttrogna kassanställde biter ihop, ställer solidariskt upp både för kassan och folket, och i sinom tid har allt löst sig. Eller?

Försäkringskassans problem är ingalunda något unikt. Hela statsförvaltningen genomgår eller har genomgått samma förändringsprocess, inköpt av någon konsultfirma som uppenbarligen har monopol på detta. Jag tror att hela denna koncentrationshysteri snart vänder. Historiskt sett brukar ju detta hända, frågan är bara när. Hela socialförsäkringsadministrationen och allmänhetens tillit och förtroende för en allmän och gemensam socialförsäkring bygger på närhet och tillgång till personlig kontakt. Har ni förresten sett senaste siffrorna på hur många medborgare i Sverige som fortfarande saknar tillgång till Internet? Även där gjorde man en total felbedömning när man trodde att det gick att tvinga in alla i ett självbetjäningssystem. Men som man lyssnar får man svar; det var ju bara yngre människor som tillfrågades inför förändrings-arbetet. Och visst, de är ju framtidens kunder för Försäkringskassan, men än finns det många, många kvar som är torra bakom öronen och har rätt att kräva att en servicemyndighet som Försäkringskassan fungerar!

Observer

Pajkastning istället för resurser

Lyssnade idag på den särskilda debatten om Försäkringskassan i Riksdagen. Den var begärd av de tre oppositionspartierna med anledning av krisen inom kassavärlden. Som vanligt i riksdagen när det gäller interpellationsdebatter eller diskussioner utan konkreta beslutsförslag, övergick debatten snabbt i traditionell pajkastning a´la skylla på alla andra. Husmark-Persson skyller allt på den förra regeringen och den gamla kassaledningen. Oppositionen skyller allt på den nya regeringen. Men ingen är i dagsläget beredd att ge några löften om mer resurser till kassan. Alliansen pratar i stället om ytterligare sten på bördan genom det s k servicelöftet. Utökat krav på service och tillgänglighet men utan resursförstärkning. Man försöker också avfärda problemen med att det i stort sett är en medie-debatt, och att frågorna haussas upp för att misskreditera vår stackars socialminister!

Snart vet man inte vem kan kan lita på i debattten om kassan. Enligt vad Husmark-Persson sade i riksdagen har kassaledningen sagt att den svåra balanssituationen i somras berodde på att man "glömt" att semesterplanera! Vilket skitsnack! Jag har arbetat på kassan i 30 år och semesterplaneringen har blivit tajtare för varje år. Om det skulle var sant, dvs att vår kassaledning skyller på detta, innebär det att man idiotförklarat hela linjeorganisationens chefer och mellanchefer i ett svep. Anmärkningvärt! Det är ju inte heller så att semester var något som dök upp i samband med förstatligandet av kassorna. Den inträffar varje år, år efter år.....

Husmark-Persson och flera borgeliga företrädare från socialförsäkringsutskottet anförde också att de under åren haft löpande diskussioner och kontakter med kassans ledning. De säger sig inte ha fått sådan information som gett dem anledning att fundera över att kassaledningen inte skulle ha kontroll på läget. Min slutsats kan bara bli en: Vem fan är det som ljuger?

Oavsett vems fel det är att saker har blivit som dom är, ligger ansvaret på att rätta till det på regering och riksdag. Jag noterade att ca 98 % av riksdagens stolar stod tomma under debatten om Försäkringskassans situation. Jag förutsätter att de riksdagsledamöter som inte kunde lyssna på debatten inte var frånvarande på grund av ointresse, utan var ute på landets försäkringskassekontor och förhörde som om verkligheten.
En verklighet som alltmer skärmar sig från politikernas fantasibilder.....

Observer