Nej, en blind höna värper inga guldägg!

Man kan fundera på hur mycket tålamod JO egentligen har. Uppenbarligen mer än vad man kan förvänta sig av svenska folket, denna lutherska skara som gång på gång kläs i tagelskjorta och manglas av Myndighets-maffian. Men förr eller senare tar det stopp……

Och än en gång, en summarisk sammanfattning från kassans högsta höns; ”Vi har redan åtgärdad problemen”. Jaså, har vi?

Den absolut största anledningen till att folk anmäler kassan till JO är de ibland oförskämt långa handläggningstiderna. Och det är klart, finns det inte tillräckligt med handläggare i organisationen så finns det inte. Vi har flera ärendeslag där ärendebalanserna är just ett bevis på detta. Men det är ju inte som att ta ner månen, det går faktiskt att åtgärda.

Men ett problem som egentligen är värre är att det också klagas på felaktig information och bristande kompetens hos kassans handläggare. I förlängningen av detta drabbas människor inte bara av felaktiga beslut, man kan gå miste om ersättning som man faktiskt har rätt till. Det kan också vara så att felaktiga beslut innebär att samhället drabbas av löpande försäkringskostnader som är alldeles för höga. Ingetdera av detta är önskvärt. Idag ägnas stort utrymme i media och förvaltningar åt frågan om missbruket av försäkringen. Det är däremot pinsamt tyst om motsatsen, hur påverkar handläggningskvalitén de astronomiska summor som idag betalas ut inom socialförsäkringssystemet? Sanningen är att ingen vet. De kvalitetskontroller som görs i försäkringsverksamheten idag är minimala. Det går också att åtgärda!

Jag läser idag på kassans interna webb, Tok-Fia, att ledningen nu summerar ihop hur det gått under de 5 år som den nya myndigheten har funnits. 5 noggrant utvalda medarbetare tillåts yttra sig; alla naturligtvis i övervägande positiva ordalag. Annat var heller inte att vänta.

Men häromdagen konstaterade ledningen för våra nationella försäkringscenter att 2009 var ett djävulskt år. Budskapet är att 2010 inte kommer att bli bättre, snarare tvärtom. Organisationen brottas med stora problem. Många anställda saknar kompetens för sina arbetsuppgifter, antalet timanställda, tillfälliga arbetare bara sväller och sväller. För de stackare som förväntas fullgöra ett kvalitativt bra arbete saknas förutsättningar. Det går inte att arbeta med socialförsäkringen utan internutbildning och handledning. Det går däremot att åtgärda!

På vårt kära forum, Tok-Fia, finns också en lustig företeelse som heter just Forum. Veckans fråga handlar om vad man som anställd anser vara det som skulle påverka ens arbetssituation mest. En otvetydig majoritet säger: Fler anställda!

Tyvärr är Forum endast en spypåse, ingen tar hand om innehållet.

Det fanns en målsättning att den nya organisationen skulle vara i toppklass redan 2008. Det verkar ha gått ledningen fullständigt förbi att deadline är passerad.

I idrottssammanhang brukar man plocka bort dom tävlande från banan när dom blivit varvade tillräckligt många gånger. Inom försäkringskassan finns det tyvärr inga sådana diskvalificeringsregler. Här kan man springa på amatörlicens, även på en bana som kräver professionell erfarenhet. Det går absolut att åtgärda!

Jag påstår att Adriana Lender ljuger svenska folket rakt upp i ansiktet när hon säger att de problem som Försäkringskassan brottas med är lösta. Så länge den vanvettiga omflyttningen av ärendehandläggning fortsätter och organisationen sakta dräneras på försäkringskompetens, så länge kommer också både JO och allmänheten att få sucka över den”nya” Försäkringskassan!

Men varför åtgärdas inte det?

Avslutningsvis, till er alla som spiller krut på oss alla ”frontsoldater” inom Försäkringkassan:Sluta med det, vi är ändå bara kanonmat i sammanhanget. Rikta era vapen mot generalen och översten istället!

Observer

När kartan och verkligheten inte stämmer överens……..

…brukar man normalt sett rätta sig efter verkligheten. Ibland är den så påtagligt annorlunda än den visionära bild vi skapar så att det löser sig av sig själv, det finns inga alternativ. Men ibland ligger verkligheten och våra visioner så pass nära att man ändå vågar drista sig till att försöka flytta berg. Just nu känns det som att det är precis vad Försäkringskassan håller på med.

Under 2008 rev Husmark-Persson upp himmel och jord med anledning av att Försäkringskassan hade mage att kräva tilläggsanslag motsvarande närmar en miljard kronor för att undvika ”störningar” i verksamheten. Och det blev så pass att Malmborg fick ta sin mats ur skolan (nja, fast Mats blev ju kvar förstås….). Redan då aviserades att pengarna ändå inte skulle räcka till, nedskärningar var att vänta. Och nu är vi där. Men Försäkringkassan har valt en alldeles egen väg för att hantera frågan.

Hur skall man skapa tillräckligt mycket rotation i organisationen så att det räcker till de neddragningar som behövs för att få budgeten att gå ihop? Jo, koncentrera, och gör det till varje pris. Varje kvadratmeter inbesparat yta, varje månad med färre anställa är värd sin vikt i guld. Tyvärr dröjer det innan man kan ta hem dessa vinster, eftersom lokalkostnaderna oftast är låsta med flerårskontrakt och eventuella vakanser snabbt fylls upp med överblivna chefer.

Men den etniska utrensingen fortsätter ändå, men med farsliknande förtecken. Det är numera skottpengar på allt som är över 50 år och fortfarande rör sig. Nu senast aviserades koncentration av bl a uträkning av sjuk- och aktivitetsersättning. Där sprang man dock på pumpen, eftersom denna arbetsuppgift ofta är kombinerad med allsköns försäkringsadministrativa arbetsuppgifter runt om i landet.

Men det skrämmer inte kassans ledning. Med sin egenritade karta i högsta hugg gör man nu allt för att få verkligheten att någotsånär passa in i papperstopografin. I snabb takt inventeras och analyseras de arbetsuppgifter som man vill koncentrera till en eller annan bergstopp. Problemet är bara att man inte ser träden för hela skogen. Det som i kassaledningens fantasi är en eller annan tjärn är i själva verket en större sjö. De bäckar man försöker beskriva är åar och älvar. Det som på kartbilden ser ut som utedass eller mindre redskapsbodar är i själva verket hyreshus.

Med lätt indignerad förvåning ser man som kassaanställd hur arbetsuppgifter förminskas till kollibriasisdimension. Försäkringskassan har aldrig gjort sig känd som något proffs när det gäller projekt och förändringsarbete. Tyvärr mal man nu på i samma anda som tidigare. Först tar vi ett rejält beslut, sen gör vi en ytlig översyn av konsekvenserna. Misstagen får väl någon annan rätta till. En gammal bekant till mig brukade rubricera onsdagarna, dvs lill-lördag, som ”amatörernas afton”. Just nu verkar det som om Försäkringskassans utvecklingsarbete motsvarar onsdag hela veckan….

Ett axplock ur verkligheten:

Schabloniserad utbetalning av aktivitetsstöd under januari till de som kastats ut ur sjukförsäkringen. Med korrigeringsuppdrag i februari. Avsiktligt dubbelarbete och felutbetalning? Och fusket som har fått såååå stor plats i debatten……

• Ett hastigt beslut om MoB och Återkrav innebär att endast 3 av 15 handläggare följer med ärendehandläggningen till ny ort. Kompetenssäkring?
• Vid inventering av arbetsuppgifter används tidsstudier som omfattar endast två dagar, trots att periodiseringen av arbetsinnehållet kräver en månadscykel. Kvalitetssäkring innan beslut?
• Beslutade ENSA-flöden bryts för att man skall kunna koncentrera delar av handläggningen, nu senast uträkning inom SA, trots att det är en viktig del av hela handläggningskedjan. Funktionell handläggning?
• Ändrad beslutsordning avseende ärenden för beslutsfattare inom SA. Fullskaleförsök under täckmantel av pilot genomförs i hela landet. Degraderad rättssäkerhet med rationell förevändning?
  

Återigen, endast ett axplock…..

Jag kan inte se annat än att Försäkringskassan nu gått in i ytterligare en ny fas i omställningsarbetet, nämligen SNAVA-projektet (Systematiserad Nedläggning Av Verksamhetens Administration).

Och personalen? Tja, vi skall väl bara inse att den attraktiva arbetsplatsen fortfarande finns, men nu på annan ort!

Observer

Simsalabim - försvinn!

Under de senaste 15 åren har Försäkringskassan och alla andra statliga myndigheter bekymrat sig över hur generationsväxlingen skall gå till. Alla har vetat att 40- och 50-talisterna måste ersättas. Men ingen har lyckats klura ut hur det skulle gå till. Jag har själv sett ett antal olika beräkningsmodeller, men ingen har varit fullkomlig. Stötestenen var nämligen hur man skulle kunna garantera att organisationen upprätthåller kompetensen med kontinuitet. Svaret på detta var dubbelbemanning, upplärning och infasning av ny arbetskraft medan den gamla sakta fasas ut. Redan på tankestadiet insåg man att detta var ogörligt, resurserna för detta finns inte, och ingen (läs staten) har heller någonsin varit beredd att tillföra dessa. Resultatet blev m a o en tummetott, en gammal ut, en ung in osv. En process som tar oändlig tid att genomföra, och inte löser grundproblemet, att stora delar av statsapparaten behöver förnyas. Naturligtvis med en utbildningsnivå som ligger snäppet högre än vad flertalet äldre anställda besitter idag.

Men yvas icke, ty nu har Försäkringkassan hittat den slutgiltiga lösningen på problemet. Den är så djävulskt bra att konceptet säkert går att kränga till den övriga statsförvaltningen. Hädanefter kan kassans ledning med stolthet i brösten framhäva att det minsann inte bara är Posten som vet hur en slipsten skall dras.

Konceptet är egentligen ganska enkelt; Om folk inte slutar självmant, se till att dom tvingas ut genom organisatoriska åtgärder. Försäkringskassan vet idag, genom tidigare koncentrationer av verksamheten, att flertalet anställda inte klarar pendling till nya orter inom 12-timmarsgränsen. Alltså väljer man att fortsätta att koncentrera arbetsuppgifter för att kunna göra sig av med äldre personal. För att säkerställa att personalen dessutom säger upp sig självmant tänjer man på 12-timmarsregeln så att lämpliga kommunikationer finns. Då slipper man ju använda trygghetspaket och uppsägningslön, Praktiskt, eller hur? Och facket ser man numera inte så mycket av.

Vän av ordning kanske undrar hur jag kan få detta till en medvetens strategi? Jomen det måste det vara, när man är fullständigt medveten om de negativa konsekvenser som uppstår, men ändå väljer att fullfölja denna massförflyttning av arbetsuppgifter.

Vi har redan sett konsekvenserna av de senaste årens förändring; många har valt att sluta istället för att pendla. På de nya arbetsorterna har snålt tilltagen personal, ofta nyanställd, ställts att brottas med ofantliga mängder av arbete med balanser som följd. Fortfarande sitter t ex över 40 tusen människor och väntar på att få sin inträdesbiljett till socialförsäkringssystemet i form av inskrivning. Att denna skandal har gått massmedia och hetsjaktsjournalistiken förbi är en gåta. Men merparten av målgruppen är väl inte tillräckligt intressant…..

Försäkringskassan fortsätter nu att koncentrera arbetsuppgifter i raskt takt. Konsekvensanalyser är det inte tal om, och i de fall de finns är de så ytliga och dåligt genomförda att de kvittar. Förändra först, och sopa upp i efterhand, det är kassans nuvarande strategi. Och resultatet lär inte bli annorlunda än tidigare. Men kassan går in i detta med öppna ögon, tro inte annat!

Någon påstod i ett inlägg här på bloggen att allt hade blivit sååååå mycket bättre på Försäkringskassan. Sanningen är väl den att ingen vet, för numera finns ingen kvalitetskontroll överhuvudtaget. Hur många miljarder som rinner ut genom felaktiga beslut kan man inte ens gissa sig till. Men general Svammelman har säkert nån lösning även på det!

Observer

Får man vara stolt och kritisk- samtidigt?

Jag går snart in på mitt 30:e + X anställningsår. Jag minns fortfarande den upprymda känsla jag hade direkt efter anställningsintervjun. Även om jag hade ett visst hum om vad Försäkringskassan sysslade med så kom jag från en helt annan bransch, nämligen metallindustrin. De som anställde mig gjorde ett bra jobb. Jag blev nämligen tidigt övertygat om att det var en ynnest, att få var utvald som samhällsmedborgarnas tjänare inom den statliga förvaltningen, som det så vackert heter, ” i rikets tjänst”. På den tiden var försäkringskassorna fortfarande självständiga juridiska organ. Statens inblandning var ytterst liten, men kassorna styrdes å andra sidan med järnhand av tillsynsmyndigheten, Riksförsäkringsverket. Under årens lopp har anpassningen till statlig styrning och kontroll däremot gått rasande fort, på gott och ont. Av en gammal folkrörelsetradition återstår i dag inte mycket. Men socialförsäkringen, som byggt upp under flera årtionden, borgar i dag för ett gemensamt trygghetssystem som vi samhällsmedborgare skall vara stolta över. Utan att politisera allt för mycket om detta så handlar det framförallt om vilket samhälle vi vill ha.

Mitt i allt detta finns vi anställda på Försäkringskassan. Under årens lopp har vi sett regeringar falla, generaldirektörer sluta i vredesmod eller bli utsparkade, snällt anpassat oss efter nyckfulla regeländringar, tålmodigt tagit smällarna vid nedskärningar och sett lokala och centrala chefspersoner komma och gå. Vi har spottat i nävarna och avverkat balanser stora som Mount Everest, accepterat nya lönekriterier, och solidariskt ställt upp på det mesta som kassans ledning hittat på. Man kan fråga sig idag: Hur i helv-e kunde det fungera? Vad var tricket för att nå resultat i en organisation som allt som oftast befann sig i oplanerat kaos på grund av yttre omständigheter?

Svaret ligger delvis i just ordet organisation. Under 40 år innan millenniumskiftet byggdes verksamheten upp med lokal styrning. Den konkreta närheten mellan beslutsfattande chefer och handläggande personal skapade förutsättning för snabba och omedelbara insatser. Det ökade anställningsinflytandet bidrog starkt till att dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare resulterade i kvalitativa beslut. Beslut som snabbt kunde omsättas i praktisk verklighet. Tåget rullade på, ingen stod kvar på perrongen med oklippt biljett. Trots att begreppet delaktighet ännu inte uppfunnits,så fanns det där, den gemensamma stoltheten i organisationen över att åstadkomma nånting, att nå resultat under ibland totalt chanslösa förutsättningar. Men sen hände något……..

Förstatligandet av försäkringskassorna kunde ha gått relativt smärtfritt. Krav på effektivitet och rättssäkerhet, javisst. Men det behöver inte innebära total centralisering och koncentration av arbetsuppgifter. Det behöver inte innebära att anställningstryggheten sätts ur spel genom förändrat ortsbegrepp. Det behöver inte innebära att MBL helt plötsligt mist sitt innehåll. Det behöver inte innebära att merparten av den nya organisationen startar upp med helt felaktiga resurser. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det som kanske var tänkt att skapa större förutsättningar för ökad rättssäkerhet och likformig tillämpning har gett motsatt effekt. De som idag sitter fast i kassans ärendebalanser är mer eller mindre rättslösa. Handläggningen är idag inte mer ensad än den var tidigare.

Och många av oss gamlingar sitter kvar än idag. Gör så gott vi kan. Reflekterar ibland över om det verkligen var bättre förr. Men många passar sig jävligt noga från att klaga. Det är inte ledningen det är fel på, det är du som blivit en bitterkärring, heter det. Jag tror inte det. Jag tror att ledningens agerande är A och O för en organisations välmående och överlevnad.Och det är svårt att skapa delaktighet i en organisation där man är osynlig.

Jag tycker inte att den nya Försäkringskassan lever upp till kravet på en modern arbetsplats med delaktighet och inflytande. Jag tycker inte heller att Försäkringskassans ledning utstrålar den professionalism som modernt ledarskap kräver. Men jag är inte särskilt oroad längre, den bubblan kommer snart att spricka. Jag kan ta smällen av att anklagas för illojalitet mot min arbetsgivare. Jag kan också ta smällen av att vissa anställda spyr över vetskapen att jag fortfarande finns inom kassans väggar. Fördragsamhet? Ja, kanske det, men mitt budskap är: Höj blicken!

Och; jag förbehåller mig ändå rätten att fortfarande känna stolthet som samhällsmedborgarnas tjänare!

Observer

Nästa inlägg: Byråkrat – en god förebild, eller?

Vem blir kvar med Svarte Petter?

”Anonym sa...

Nytt år och några färre gnällkärringar på kontoret. Stackars nya pensionsmyndigheten som fick överta dem. Halva denna bloggens läsare måste försvunnit.”

Citat från senaste kommentar på denna blogg.

Jag funderade både länge och väl. Skall man verkligen publicera sådant skit? Men så tänkte jag att jag skall försöka hålla fanan högt, inte censurera annat än det som inte är rumsrent.

Men det här; vad skall man säga?

Uppenbarligen har personen i fråga inte förstått den senaste tidens debatt om Försäkringskassan. Den handlar inte bara om det hårda regelverket som kastar ut människor ur försäkringen. Nej, det höjs också allt fler röster om att det grasserar en cynism och människosyn på Försäkringkassan som de flesta av oss anställda inte känner igen. Nu senast såg jag en insändare i lokalpressen som krävde utökat tjänstemannaansvar och professionell legitimation i etik och moral för att överhuvudtaget få arbeta inom offentlig sektor. Och nej, det var inte Marcus Birro den här gången….

Det här är inte första gången jag får kommentarer på bloggen som visar på ett totalt förakt för arbetskamrater och medarbetare inom kassans väggar. Jag hoppas och tror dock att det är samma person som luftar sitt avundsjuka missnöje och inte är någon allmän företeelse. Målgruppen är densamma, anställda med mångårig erfarenhet av både försäkringsarbete och sunt förnuft. Ett sunt förnuft som även inbegriper vanligt folkvett och, åtminstone vad mig själv anbelangar, respekt för både nya och gamla anställda.

Man kan ju fundera på vilken människosyn som återspeglas i detta. Om man reducerar sina arbetskamrater till gnälliga kärringar, vad har man då för syn på de försäkrade som man är satt att tjäna? Eller är det så enkelt att det här är den ”nya” Försäkringskassan som vi ännu endast sett på reklamfilm? Ersätt alla stofiler med social empati och djup kunskap om socialförsäkringens villkor med radarstyrda paragrafryttare som ser allt i svart och vitt. Sätt in unga oerfarna handläggare som älskar utmaningen i pinn-statistik och njuter av att trampa på sina arbetskamrater och dom försäkrade. Ersätt en relativt bra arbetsmiljö som innehåller solidaritet och samarbete med egensinniga handläggningsrobotar som går över lik om det behövs. Skapa bataljoner och plutoner, sätt in en avdankad överste och erövra landet med den nya socialförsäkringsfilosofin.Alltmedan Husmark-Persson ler i mjugg...

Drömbild? Nej, tyvärr en inte alltför avlägsen verklighet om man inte ser upp. Av citatet ovan framgår att vi verkar vara på god väg. Här har Försäkringskassans ledning, men även alla anställda, ett stort ansvar för att förbättra kassans rykte. Det verkar behövas en hel del intern utbildning och debatt i frågan. Det räcker inte med några gratispoäng i pajkastningen med Marcus Birro. Frågan är väl annars bara vem i ledningen som i slutändan sitter kvar med Svarte Petter på hand? Den kan man ju tycka synd om…..

Observer

PS. Nästa inlägg kommer att handla om stolthet. Ja just det, min stolthet. DS.