Får man vara stolt och kritisk- samtidigt?

Jag går snart in på mitt 30:e + X anställningsår. Jag minns fortfarande den upprymda känsla jag hade direkt efter anställningsintervjun. Även om jag hade ett visst hum om vad Försäkringskassan sysslade med så kom jag från en helt annan bransch, nämligen metallindustrin. De som anställde mig gjorde ett bra jobb. Jag blev nämligen tidigt övertygat om att det var en ynnest, att få var utvald som samhällsmedborgarnas tjänare inom den statliga förvaltningen, som det så vackert heter, ” i rikets tjänst”. På den tiden var försäkringskassorna fortfarande självständiga juridiska organ. Statens inblandning var ytterst liten, men kassorna styrdes å andra sidan med järnhand av tillsynsmyndigheten, Riksförsäkringsverket. Under årens lopp har anpassningen till statlig styrning och kontroll däremot gått rasande fort, på gott och ont. Av en gammal folkrörelsetradition återstår i dag inte mycket. Men socialförsäkringen, som byggt upp under flera årtionden, borgar i dag för ett gemensamt trygghetssystem som vi samhällsmedborgare skall vara stolta över. Utan att politisera allt för mycket om detta så handlar det framförallt om vilket samhälle vi vill ha.

Mitt i allt detta finns vi anställda på Försäkringskassan. Under årens lopp har vi sett regeringar falla, generaldirektörer sluta i vredesmod eller bli utsparkade, snällt anpassat oss efter nyckfulla regeländringar, tålmodigt tagit smällarna vid nedskärningar och sett lokala och centrala chefspersoner komma och gå. Vi har spottat i nävarna och avverkat balanser stora som Mount Everest, accepterat nya lönekriterier, och solidariskt ställt upp på det mesta som kassans ledning hittat på. Man kan fråga sig idag: Hur i helv-e kunde det fungera? Vad var tricket för att nå resultat i en organisation som allt som oftast befann sig i oplanerat kaos på grund av yttre omständigheter?

Svaret ligger delvis i just ordet organisation. Under 40 år innan millenniumskiftet byggdes verksamheten upp med lokal styrning. Den konkreta närheten mellan beslutsfattande chefer och handläggande personal skapade förutsättning för snabba och omedelbara insatser. Det ökade anställningsinflytandet bidrog starkt till att dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare resulterade i kvalitativa beslut. Beslut som snabbt kunde omsättas i praktisk verklighet. Tåget rullade på, ingen stod kvar på perrongen med oklippt biljett. Trots att begreppet delaktighet ännu inte uppfunnits,så fanns det där, den gemensamma stoltheten i organisationen över att åstadkomma nånting, att nå resultat under ibland totalt chanslösa förutsättningar. Men sen hände något……..

Förstatligandet av försäkringskassorna kunde ha gått relativt smärtfritt. Krav på effektivitet och rättssäkerhet, javisst. Men det behöver inte innebära total centralisering och koncentration av arbetsuppgifter. Det behöver inte innebära att anställningstryggheten sätts ur spel genom förändrat ortsbegrepp. Det behöver inte innebära att MBL helt plötsligt mist sitt innehåll. Det behöver inte innebära att merparten av den nya organisationen startar upp med helt felaktiga resurser. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Det som kanske var tänkt att skapa större förutsättningar för ökad rättssäkerhet och likformig tillämpning har gett motsatt effekt. De som idag sitter fast i kassans ärendebalanser är mer eller mindre rättslösa. Handläggningen är idag inte mer ensad än den var tidigare.

Och många av oss gamlingar sitter kvar än idag. Gör så gott vi kan. Reflekterar ibland över om det verkligen var bättre förr. Men många passar sig jävligt noga från att klaga. Det är inte ledningen det är fel på, det är du som blivit en bitterkärring, heter det. Jag tror inte det. Jag tror att ledningens agerande är A och O för en organisations välmående och överlevnad.Och det är svårt att skapa delaktighet i en organisation där man är osynlig.

Jag tycker inte att den nya Försäkringskassan lever upp till kravet på en modern arbetsplats med delaktighet och inflytande. Jag tycker inte heller att Försäkringskassans ledning utstrålar den professionalism som modernt ledarskap kräver. Men jag är inte särskilt oroad längre, den bubblan kommer snart att spricka. Jag kan ta smällen av att anklagas för illojalitet mot min arbetsgivare. Jag kan också ta smällen av att vissa anställda spyr över vetskapen att jag fortfarande finns inom kassans väggar. Fördragsamhet? Ja, kanske det, men mitt budskap är: Höj blicken!

Och; jag förbehåller mig ändå rätten att fortfarande känna stolthet som samhällsmedborgarnas tjänare!

Observer

Nästa inlägg: Byråkrat – en god förebild, eller?